Beauty School Dropout!

 
Jag håller på med att skapa en ny bok, som ska heta Gubbslem & Fittstim. Kom på idén när jag känner folk är så dumma i huvudet och inte är snälla. Jag gillar inte elaka människor, men det är  bra, så slipper jag ha med dem att göra. Beauty School Dropout kanske mitt nya band borde heta? De första raderna i min bok kommer vara: " Det är synd om människorna, det sade visst Strindberg. Vet ni varför det är så? För att de flesta kvinnor är fittstim, och de flesta män är gubbslem. För det flesta filantroper, finns det risk för att bli djup misantropisk, för att folk inte är snälla mot varandra. Har man dessutom varit med om så mycket mobbing som jag, så vet jag inte, men vad jag vet är att har man blivit mobbad av dessa äckliga fittstim, och dessa äckliga gubbslem, så inser man hur man inte ska behandla andra människor. "
 
Det hela började i Nicaragua 1980. Jag var tre år och insåg från en klar blixt från himmelen, att jag är en människa. Jag var i min mammas trädgård och jag minns detta ögonblicket som om det var igår. Idag är jag 43 år. Det har gått 43 år i detta miserabla liv jag valde, därför att jag som 3 åring bestämde mig för att vara snäll. En bättre människa liksom, därför att jag insåg, att där fanns bränder, etniska rensningar, det var mord, det var tortyr. Hela den här jävla världen av idioter äcklar mig med sina fittstimmeri och gubbslemmeri. Det äcklade mig som 3 åring, att på något sätt kommer jag, och ville jag inte bli som alla andra. Det är intressant att jag behärskade konceptet ”snäll” som 3 åring. Jag behärskade också koncept som ”vatten” och ”mycket”, när min mamma Maria och min pappa Ricardo Guillén, lämnade mig framför vattnet vid havet med dess vackra vågor: Jag sade, ”mycket vatten!”.
 
Nicaragua är ett vackert land. Där på 80-talet hyllade vi Sverige och svenskarna med Olof Palme i spetsen. Min pappa jobbade på en svensk IT firma, och min mamma reste från Managua, huvudstaden, till Leon som var en universitets stad 2 mil från Managua. Min mamma jobbade som lärare. Det var ett intressant del av mitt liv i Nicaragua. På grund av amerikansk handelsblockad, fanns det ingen mat och mjölken ransonerades. Det kunde min pappa bli skitförbannad för. Han slängde mjölken i marken, så paketet gick sönder, han avskydde kontrollen på den lilla människan. En ganska kul grej som hände, var när min mamma köpte en tupp, efter min förfrågan. Hon åkte ut på landet och köpte en tupp som gol som om den vore galen. Kl 01:00 på morgonen gol den som värst, men hönor och tuppar i staden gol inte lika högt som min tupp, han var ju från landet, och där fanns mer avstånd så tuppen gol mer än vad vi behövde, min pappa minns jag, han sprang kl 01:00 bakom tuppen med en machete, hans a: ”Jag ska döööööööööööda dig”. Det såg rätt roligt ut och det är svårt att återge, även om det kanske ligger lite tragikomisk tragedi bakom.
När jag var 2 år, i El Salvador (ty min familj flydde från El Salvador, till Nicaragua) så var jag med om en biljakt, det är vad jag vet som mina föräldrar berättade för mig. Det måste ha varit ganska spännande, även om det var på liv och död. Här i Sverige i Lund, har jag åkt limousin. . .
 
En gång nerför Stortorget, på väg till Botulfsplatsen, gick jag och var rätt ledsen för jag hade som vanligt blivit sedd ner på av diverse fittstim och diverse gubbslem på Caféet Ariman, Lunds ankdamm/Lunds ”söder”. Thomas min goda vän Thomas jobbar som Taxi chaufför, och han var parkerad framför H&M. Han frågade hur jag mådde, och det var inte bra. Man måste köpa sig fri från att bli sedd ner på, i detta landet. Så är det nog överallt, men jag avskyr mobbingkulturen som finns här bland dessa miserabla fittstim och gubbslem, i vilket fall som så fick jag åka med. Det kändes som en gratis fylla. Taxins musik pumpade och det var glitter och lyx. Snällt att jag fick åka med en stund iaf. En vecka senare hade en annan god vän till mig frågat om jag ville gå på en bar runda, ty han hade hittat ett visa kort, nånstans. Jag kände: Grattis. Men nej tack. Jag dricker ju inte alkohol av hälsoskäl. Ännu en vecka senare, ringde min god vän Thomas som är chaffis och sa att jag var bjuden på middag, på Botulfsplatsens restaurang. Han hade blivit av med sitt visakort, men restaurangen kunde inte betala tillbaka de 2000 SEK tillbaka, så vi fick gratis mat och vin. Ni hänger med? Jag förstod inte det först förrän jag krängde allt möjligt, planka, vin, coca cola, förrätt och efterrätt, glass och allt möjligt. Visa kortet som min gamla Bandidos vän hade hittat, vart ju Tomas kort. LOL. Jag skämdes som fan och vågade inte säga något.
 
Något som jag också skämdes väldigt mycket för, var när jag spelade mobbare i en film om mobbing på Tunaskolan i Lund, på mellanstadiet. Jag skämdes som fan för jag såg verkligen elak ut, jag såg hemsk och fullkomligt cynisk. Det är inte min natur, men en annan del av min natur är att om jag spelar teater så går jag ”hela vägen”, om man säger så. Idag flera årtionden senare, så känner jag att jag var duktig som skådis. Jag gjorde det jag skulle göra. Det ger jag mig själv kredit för.
 
Efter högstadiet började eländet på gymnasiet. Min pappa var orolig att jag inte hade valt väg, eller utbildning, men jag hade valt långt senare, än han visste. Jag valde Musik Klass på Katedralskolan i Lund. Jag ångrar det men ångrar samtidigt inte. Det var en pärs att vara svartskalle i en så pass snobbig skola. Jag använde mig av min sexualitet för att hävda mig.
 
Problemen kom som på beställning. Jag hade ingen aning om hederskoder, och dylikt som finns. Vad jag än sade, så blev jag antingen tystad, eller att det inte vara någon som lyssnade. Detta kanske kan anses något som gör någon ledsen, men jag fann sådan enorm frihet, i att göra som jag ville. Ingen brydde sig om mig ändå. Det var den här #metoo snubben Ted Carlsström, som mobbade ut mig, för han är så fattig och loser, att han inte kunde ta att jag inte ville ha honom. Han är en psykopat. Han mobbade ut mig så pass att jag vilade i min säng i två veckor, och stirrade i taket. Morsan gav mig soppa så jag inte skulle kola vippen. Att han var kär i mig det kunde man kunna lägga märke till. Men eftersom han är psykopat så trodde han att jag skulle gilla honom då han trodde att jag är psykopat, vilket jag inte är. Han hävdar hela tiden att jag är en mobbare, ja men jag spelade ju i en film nötskalle!
 
Trakasserierna slutade inte där. När jag insåg att jag var ensam, så insåg jag också att jag blev tvungen att vara ”väninna” till den här jävla fittstimmet Anna Andersson, som också hjälpte Ted att mobba ut mig. Jag hade ju ingen annan. Vi var verkligen inte bästisar. Vi var sämstisar. Det gick så långt att detta fittstim, ville bli jag. Hon hatar mig för att jag är bra. Jag blev tvungen att säkra mitt personnummer på skatteverket. Hon har stenkoll på mig. Tycker synd om henne, tycker synd om människor som är missunnsamma som måste göra livet surt för andra.
 
Men allting på Katedralskolan i Lund, var inte dåligt. Jag lärde känna en väldigt fin människa, Valur, min barndomskärlek Valur. Jag var tonåring och ångrar som fan att jag skulle vara så tuff, och inte visa känslorna. Jag var störtförälskad i Valur, han kommer från Island: En gång när jag kom ut från kemisalen ut i Katedralskolans trädgård, så såg jag Valur hur han rodnade värre än en mogen tomat. Han var nog också narcissistiskt kär i mig som jag var med honom, men det är något som jag kommer ångra hela mitt liv, att vi aldrig blev ett par. Jag ångrar det, för han hade tagit hand om mig, om vi blivit något med relation, men det gick inte, han skulle minsann vara lika cool och spela svår. År 2009 så hade vi kontakt via Facebook, och han berättade att han varit tillsammans med den här Jane Doe, sen gymnasiets slut. Han berättade att hon är en faker, och han föll för hennes eyeliner. Men dum i huvudet insåg inte jag att det var en signal från Valur: Ta mig nu! Vilket jag inte gjorde, jag fattade ingenting. Jag minns bara hur jag grät, när en vän berättat att Valur flyttade till NY i USA.
 
På tal om New York, jag måste berätta att det var så sjukt att ett galleri där, ville ha min konst som utställning. Det kostade en del, men det är fortfarande en dröm, jag har blivit en konstnär. En livskonstnär.
 
The Crush With The Eyeliner:
När det hade gått några år och jag hade blivit lite bättre i måendet, efter Katedralskolans mobbing, och lärarna som mobbade mig, så återkom jag till livet. Jag sökte en utbildning som hudterapeut 2005. Jag hade sedan 2004 jobbat med Rosen Serien, och Mary Kay som är mot djurförsök. Även där blev man mobbad. De kallade syntetiska råolja för ”lipider” och dylikt vidrigt, jag skulle aldrig vilja ha råolja i min ansikte. Men många skiter i de och har Barnängen på deras egna avkomma, att de inte skäms för så ignoranta folk är?!
 
Jag minns också att vi inte fick raka oss, vi skulle vara så fula vi kunde, för att göra elevbehandlingar på varandra. Jag vet tjejer som haft fin hy, gått utbildningen och kommit ut med massor med acne, och igenstängda porer. En gång fick vi göra oss fina, vi skulle på julavslutning. Det kändes som ett mirakel, bland oss tjejer. Men något som hände som gjorde mig mycket upprörd, var att vi skulle ha en fest, vi fick vara fina äntligen, men denna festen skulle vi vara eskorter för militären från marinkåren i USA. De var tydligen på besök. Jag blev så äcklad, bara att höra dessa höns, skrika av glädje, jävla horor kallade jag dem. Vilka de också är. Luder som inte har empati med folk som soldater mördat. Jag satt på väntsalen i skolan en dag, och väntade på mina kunder till elevbehandlingarna, och vi satt och pratade om den här festen. Min väninna sade tidigare att det är konstigt, för de är soldater och de hade gjort mycket ondska i Nicaragua mitt hemland. Men så tänkte ju inte de övriga hönshjärnorna. De tänkte det var fint att vi skulle vara luder åt dessa svin. Vi satt där och diskuterade vilka kläder, attiraljer och skit man skulle ha på sig. Jag kom hem och skrev i min blogg att de är mobbande horor. Vilket jag står för. Rätt benämning, rätt ska vara rätt. Så kl 6:00 på morgonen i skolan hade min rektor tydligen skrivit ut hela min blogg, lade fram dem framför mig och sa: ”Vad är detta?”
 
 
 
Allmänt | |
Upp