Genus för män - Män för genus!

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska nyansera ett argt inlägg om genus. Är man arg, får man kanalisera ilska till något bättre och försöka nå fram det som man egentligen vill säga, och se vilka behov som finns bakom känslan av ilska. Ofta säger man något helt annat än man menar, och innehållet tappar fokus. Jag känner mig arg, därför att jag har båda fötterna på ”båda lägren”, ni vet, när folk sätter sig i olika läger. Vilket jag anser är dumdristigt, barnsligt och väldigt meningslöst. Det ÄR ok att tycka att någon annan har fel, man behöver inte åka hem och gråta för att någon har en annan åsikt. Jag har olika känslor blandade när det kommer till genus. Själv har jag varit med om flera fruktansvärda #metoo historier som jag inte vill detaljerat gå in på, men har ändå en känsla av att #metoo rörelsen saknar respekt för män. Så här skriver Dressman om deras kampanj svart vit, med män i olika storlekar, kroppsformer och hudfärg:

"En undersökning som Dressmann tagit fram tillsammans med TNS Sifo visar att en tredjedel av männen i Sverige och Norge haft negativa känslor kring sina kroppar det senaste halvåret. Faktum är att många män oroar sig mer över hur de ser ut än över sin ekonomi och sina relationer." Det är ju ingen nyhet att är man en livs levande organism, med ryggmärg och hjärna, så kan man känna både positiva och negativa känslor. Så min känsla är: Varför stigmatiserar man män inom genus, till att vara våldsverkare och våldtäktsmän? Jag går inte ifrån det faktum att #metoo rörelsen är en viktig påverkande faktor i samhället, för kvinnors rättigheter som inte alltid funnits där, igenom tiderna. Det är inte det jag säger. Jag säger bara att män, måste också börja lära sig prata genus.

Lägg märke till att jag inte använder ordet ”feminism”. Jag använder genus, därför att feminism syftar på det feminina. Om nu #metoo rörelsen ville utesluta heteromän som råkat illa ut, och ha en separatistisk idé om att skydda kvinnor (Vilket i sig är bra det är inte det jag kritiserar), vart ska män då vända sig till med sina problem? Jag skapade en grupp på Facebook: ”Genus för män, Män för Genus”. Jag målade en fallostavla, för att hedra mannen och förlåta och inte känna hämndbegär mot de som gjort mig så illa. Och jag skapade ett haschtag: #metoomen där män får berätta om historier som berör dem. Jag började prata med min pojkvän Peter Blixt om filmen Thelma & Louise om den ilskan som finns inom mig, mot de s.k. ”män” som gett sig sexistiskt på mig och folk som inte förstår att man inte matchmakar en tjej (mig) med min våldtäktsman, vilket är ett problem och ting som får förekomma i detta samhället. Men också känslan av att jag kan gå vidare och förlåta och tänka att maskulinism är minst lika viktigt som feminism. Jag vill skapa ett forum, där män kan känna sig trygga. En person som är trygg, säker och utan skamkänslor, begår inga dåd. En kvinna som blivit våldtagen, kanske mår dåligt och tänker på hämnd. Det är där min kritik till genussamfundet kommer till. Varför säger man att maskulinism är något fånigt och betydelselöst? Det speglar ju bara genusetablicemangets egna känsla om fånighet och löje med sina socialkonstruktivistiska idéer. Till exempel: Varför måste jag se ut som en kille om jag är feminist? Jag är feminist, det är inte det jag säger, men jag behöver inte gå omkring och blotta mitt kön på Pride eller se ut som en man om jag tex hade haft en högre ställning i samhället, säg chef som kvinna för ett företag. Jag behöver heller inte sätta mig i ett fack med ”vi mot dem” mentalitet, män mot kvinnor och kvinnor mot män. Jag vill inte sätta mig i fack där man ska vara definierad av andra som forskar om detta inom genus. Och det är precis det jag vill komma till; Om nu olika typer av definitioner för kön finns, välj då ett eller skapa då ett som passar dig själv, och gå gärna emot normen. Själv definierar jag mig som ca 75% hetero och 25% bisexuell. Jag vet inte vilket ord eller begrepp som redan finns inom detta spektrum. Jag menar bara på att bristen att förstå heteromän och deras behov, är i sig en skymf mot genuskampen i sig. Tänk på hur mycket kapacitet som går förlorat om man struntar i män som är intresserade av genus? Tänk så många reflektioner som skulle kunna komma ut som män håller inne? Om man mobbar och utesluter grupper ur en annan grupp så kommer ju ingen att bli glad. Jag brukar tänka på män som fallit ut ur normen, som dricker alkohol, varför mår de dåligt och vad kan man göra åt för att hjälpa dem och stressen att män måste vara hårda eller mjuka. Vad är en gentleman, och vad är egentligen fel med sexism? Hur ska man definiera ”manlighet” och samhällets krav och normer på hur män bör vara? Om män vågade diskutera detta med genus, så tror jag många problem skulle bli lösta. Utan att prata om det kommer ingenting att hända. Genus är medlet, och jämlikhet är målet.

 

Genus för män & Män för Genus, Just Sayin´ | |
Upp